zunifufu

Jag vet att visa av er som läser detta kan bli sårade, ledsna osv, men det tar emot nu. Jag kan inte ha allt inne i mig längre.
Jag måste få ur mig mina känslor. Jag är sämst på att prata, ja verkligen sämst. Jag skriver hellre eller utrycker mig i musik. Det har jag alltid gjort och jag kan inte ändra det tro mig jag har försökt.

Jag har exakt allt det jag vill ha. MEn jag mår inte bra ändå, varför mår jag inte bra?!?!
Jag fattar inte vad fan gör jag för fel? är jag så värdelös at jag inte ens kan få mig själv att må bra?
Är jag så jävla värdelös att jag mår skit över att jag träffat de 5 mest betydelsefulla människorna i världen!
HUR JÄVLA VÄRDELÖS KAN MAN VARA? inte värre än mig iaf.

Allt är fel med mig, hur mkt jag än försöker blir inget rätt, alla ser mig som ngn jag nte är och jag är en för bra lögnare!
Jag kan säga att jag mår bra medans andra sekunden vill jag inget annat än att försvinna!

En fråga många ställer är vfr jag inte får deprisiva tabletter (stavning) jag får i stort sätt inte äta medicin pga en överdos.
Jag hatar det för det finns inget sätt för mig att bli av med min ångest!
Jag kan ha de hur jävla bra som helst de går inte att få de bättre men ändå sitter jag och känner hur ångesten vill ta över.
Jag fattar ingenting. Vad har jag gjort för att få det såhär?

Jag hatar vänskap, jag hatar kärlek, jag hatar världen, ja jag hatar allt så mkt att jag älskar det.
Jag ser inget ljus i mig, bara en liten liten ljus strimma. Och det tack vare bror, chip, zandra och simon.
Men jag kmr inte längre. Inte ens en millimeter. Jag är fast här och då e de väl såhär jag får stanna.

Förlåt om detta inlägg är sårande men kan inte hjälpa det. Ni måste få börja veta den hemska saningen!
Och ja jag önskar verkligen jag kunnat skriva allt här. Men tro mig det är för mörkt och nu vet jag, Mörkret kommer aldrig att försvinna.

Du tänker fan bara på pengar och jobb. Du bryr dig inte ett skit ifall jag en dag inte finns mer. Du får mig att känna mig så jävla värdelös! Du trycker ner självförtroendet som jag faktiskt försöker bygga upp. Och du gör det så fort jag tror att det ligger på en stadig nivå. Du nekar inte till när jag säger att du aldrig ville ha mig. För du ville inte det. Nej. Så fort du visste om mig sa du att du inte ville ha mig. Klart som fan inte det hjälper ett skit! Jag kämpar men du ser inte det? Jag försöker göra saker för dig, även om de e jävligt jobbigt med all ångest. Men du ser det inte, du vill inte se det. Du sårar mig, det gör ont. Det gör det inte lättare för mig när jag försöker få bort döden i tankarna. Du får mig att känna mig död..

Fram och tillbaka, Fram och tillbaka.
Må bra - må dåligt. Må bra - må dåligt.
Va trygg - va det inte.


Livet är som en gunga.. låter sjukt men det känns iaf som det.
När dagen kommer så är det som vilken dag som.
Men sen blir det mörkt,
Klockan tickar och till slut är det natt.

Natt för mig är panik.
Ångesten kommer men värst av allt.

Jag tappar all trygghet. jag blir livrädd. och jag blir helt jävla psykad.
Varför då?
När man mår så bra på dagen, och sen bara för de blir mörkt så är man på botten?
Det är inte för att jag är mörkrädd, det är ångesten som gör att jag blir det.


Hur länge ska det fortsätta?
När tar det slut?

Jag tänker inte ge upp, allt är så bättre nu.
Men jag vill se en skillnad.
Och jag vill bli av med detta.

Jag är rädd, rädd som fan över att förlora det jag har,
Vänner, simon, familj, djuren ja allt.

Det är vad jag lever i en stor ända rädsla.
Som att jag håller på att tappa allt bara sådär.

Rädsla som kryper fram när dagen blir till natt.

Det känns tomt när jag tänker på tiden som va.
Kallt för familj är en slags värme,
Ensamt för att jag aldrig passade in, och för att jag saknar er.

Tänker tillbaka på gamla tider på Falla.
Kollat lite på bilder och jag seriöst gråter när jag ser dem.

Jag vill se den familjen igen, men jag vet inte hur jag skulle ta det.
Minnena är enorma och jag har inte glömt er<3


Jag hatar natt känslor, finns det något värre?
Vill bara gråta.. men tårarna tog slut för så länge sen.

Funderar seriöst på att åka till falla nu innan jul.
Se hur det är där nu?
Se allt, uppleva allt i huvudet igen.
Det får vara smärta, men det kommer finnas glädje i det med!

Det finns även några jag vill visa, Visa vart jag bodde!

Fan jag vill tbx!!!
Men ändå inte, skulle inte klara av att förlora allt igen.
Men åhh härliga tider!
När vi bada med hästarna.
När vi va i egypten<3
Eller bara låg i soffan på fredags kvällarna och va en familj.
Det är något man aldrig kommer att få uppleva igen.
Det fanns en vis trygghet hela tiden.
Jag minns sommaren på höloftet xD
Ur mysigt, och kvällen då jag blev besviken över att jag inte fick sova där för jag hade skadat mig och kunde inte gå? om jag minns rätt xD
åhh såna minnen.
Kvällen då de va storm och vi skulle ta in hästarna.
De underbara ridturerna med er alla!
Tårarna faller för min saknad är så stark<3

Ni är starka<3
Och ni lärde mig mkt<3
Som jag aldrig kommer att glöma<3